Två käpphästar

Helgen har, som så ofta, fyllts av hästar och dressyr. Den här gången var jag dock varken ryttare eller domare utan domarsekreterare. Hemmaklubben hade tävlingar med klasser från Lätt A till Intermediär 1B. Så många fantastiskt fina hästar och trevliga uppvisningar. De ekipage jag såg visa upp sina färdigheter i de svåraste klasserna var ett urval av det näst bästa Sverige har att erbjuda i dressyrväg. De som ligger snäppet under den absoluta eliten. De ska vara erkänt duktiga och ha massor av erfarenhet och tävlingsvana. De flesta ska ha varit inne på en dressyrbana så många gånger så de inte kan räkna dem alla. Då kan man ställa krav. Krav på detaljnivå. Att det grundläggande är på plats ser jag som en självklarhet.

Så är det inte. Jag blev grymt besviken för det jag såg hos alldeles för många var just grundläggande brister. Brister i form och lösgjordhet. Brister i ryttarnas sitsar och inverkan. Genomgående sitter ryttarna och drar eller nappar sina hästar i munnen istället för att få till formen genom aktivering av bakbenen. En häst som verkligen går på tygeln, som verkligen är lösgjord och visar genomsläpplighet (direkt översättning av det mycket beskrivande tyska ordet "durchlässigkeit") lägger sig mjukt i handen och blir lätt, lätt att rida.

Det jag såg går hand i hand med det jag känt när jag ridit andras -välutbildade- hästar på senaste tiden. Det börjar redan när jag kortar tyglarna i skritt. Ofelbart drar hästen då genast åt sig tyglarna. När jag sedan börjar trava knycker hästen snällt på nacken men munnen är ganska stum. Antingen har jag ingenting alls i handen eller för mycket och bakbenen hänger inte helt ihop med resten av hästen. Det krävs oftast inte så mycket för att jag ska få hästen dit jag vill, lätt och mjuk i munnen med ett litet stöd och uppmärksam på sätes- och skänkelhjälper, men den är inte där från början.

Något annant jag noterat är rent slarv. Slarv med detaljer. Slarv med var man lägger rörelserna. Ska galoppombytet vara vid C så ska det också ske vid C. I halterna ska hästarna stå med bibehållen form och framåtbjudning. Jag har alltid krävt av mina hästar att de ska ställa upp korrekt och stå med eftergift även i den där sista halten innan jag hoppar av. Aldrig slarva med det. Men så agerade de aldrig periskop vid halt-hälsning på tävlingsbanan heller.

Min käpphäst nr 1: Hästen ska bära dig, inte tvärtom.

Min käpphäst nr 2: Det är de små detaljerna som gör skillnaden.

Förberedelsen är nyckeln

Tossan är hemma hos sig. Enligt uppgift går hon och trånar efter sin mammas föl. De går i hagen på andra sidan vägen. Försvinner de ur sikte så gnäggar Tossan uppgivet. Hon vill nog bli mamma. Tror hon hade blivit en toppenmamma men man ska inte avla på en häst med sådan allergi som hon har. Tyvärr.

Mitt hästliv begränsar sig till diverse domaruppdrag eftersom den nya häst jag började hjälpa till med visade sig vara halt. Jättetråkigt, för hästen och hästens ägare framförallt. Jag har varit iväg och dömt ponnydressyr två gånger senaste veckorna. Jag är jätteimponerad av barnen som lyckas lotsa sina envisa små hästkompisar så fint, jätteimponerad av deras fokus och vilja. Men så ser jag vissa punkter där det brister nästan rakt igenom. Ryggningar är en sådan. Det är ytterst sällan man ser en riktigt bra ryggning. De blir sega eller hastiga, hästarna kryper antingen ihop eller går mot hand (det gör förresten de flesta hästar redan i halterna). Varför? Kan det vara så att man bara tränar ryggning någon dag före tävling? Att ryggningen inte är ett normalt vardagsinslag i ridningen? Dumt egentligen, för det är en rörelse som kan läggas in överallt, både på banan och ute i naturen, och som dessutom gör hästen mer uppmärksam för ryttarens hjälper.

Nästa brist är skänkelvikningar. 99% slänger in sin häst/ponny på diagonalen, helt utan förberedelse, och hoppas att skänkelvikningen ska flyta. Det gör den inte. Skänkelvikningen börjar i hörnet. Stäm av, gör hästen uppmärksam, forma och ställ. Vänd sedan in på diagonalen, ställ om, flytta åt sidan. Förutom att öka sannolikheten för en bra skänkelvikning så har man också plockat poäng i just förberedelsen och inledningen. En 7:a istället för en 6:a? Eller kanske tom en 8:a?

Tossans dagbok blir I huvudet på dressyrtanten

Tossans ringorm är botad, hon ska hem till sitt till veckan. Genomgång väntar och efter det vet jag inte vad som händer med henne. Den som lever får se.

Jag rider en något tryggare häst några dagar i veckan istället. En äkta dressyrvalack, brun, stor, snäll och ängslig utbildad upp till men inte startat i MsvB. Det är väldigt kul att få rida skolor och göra byten igen. Det var längesedan... Typ 15 år. Snällmans matte är, precis som jag, nyfärdig Lättklassdomare i dressyr.

Samtidigt är jag ute och dömer en del. Igår var det ponnydressyr. Ponnypremiär för min del faktiskt. Jag tycker det är fantastiskt kul att döma men samtidigt krävande. Full koncentration på ekipaget, bara någon sekund för att bestämma vilket poäng rörelsen ska ge. Vara rättvis och positiv. Varje gång jag dömt tycker jag att jag varit väldigt snäll. Att jag hellre friat än fällt. Och varje gång jag tittar på resultatprocenten blir jag nedstämd för det ligger så lågt. Jag måste bli ännu mer positiv, godkänna mer, ge överpoäng oftare. Så säger en röst: Men i en Lätt A, inte kan du godkänna en rörelse där varken takt eller form finns? Det är ju det grundläggande i bedömningen. Nej, jag kan inte godkänna en rörelse utan takt och form, men jag kan sätta 7:or istället för 6:or där takt och form finns. Det kan jag.

28 augusti: Snart slut

Jag har inte suttit på Tossan sedan den där uteritten. Jag är inte tillräckligt dödslängtande för att ägna mig åt den typen av äventyr som hon bjuder på. Men hon har inte åkt hem heller. Hon fick nämligen ringorm. Istället har vi jobbat från marken, longerat, tömkört, promenerat och där är Tossan en pärla. Det får mig att tro att något gör ont när hon har ryttare på ryggen. Jag pratade med ägaren ganska snabbt efter uteritten och Tossan ska på total genomgång inom kort för att få bekräftat att hon är helt frisk, alt. att något är fel.

Jag hoppas man kommer tillrätta med problemet, att Tossan en dag går att rida utan att protestera så vilt, för hon är en så fin häst. Vacker som en solig dag i maj, social och nyfiken, vänlig och godhjärtad, varken ranghög eller ranglåg, positiv till arbete från marken, vaken, uppmärksam, försiktig och ändå modig. Hon har tagit en bit av mitt hjärta och jag hoppas så att hon hamnar rätt i livet för det är hon värd, Tossaliten.

26 juli: Uteritt

För första gången hoppade jag upp utan att ha linat först, för första gången dags för uteritt. Ponnyn och stallets dressyrnestor sällskapade. Det började helt OK. Så skulle vi passera en fårhage. Otäcka varelser, säkert från någon fientligt inställd planet, tyckte Tossan och blåste upp sig. Hon lugnade sig dock så snart vi passerat. Golfare var också lite farliga, men inte lika farliga som får. Men så spände hon omotiverat till, höjde nacken och reste sig. Rejält. Jag tappade ena stigbygeln men lyckades dra ner/runt henne och fortsatte. Samma sak hände ytterligare två gånger och däremellan hade hon spänt till och försökt resa sig minst lika många gånger. Andra gången knockade hon min haka och käklederna fick sig en körare, tredje gången var det näsans och läppens tur. Då hoppade jag av. Hade inte lust att riskera mig själv längre. Jag gick hem med hästen. Väl hemma satt jag upp igen och red några varv på gårdsplanen. Det gick bra.

Ikväll ringde jag den proffsryttare Tossan varit på tillridning hos i höstas och våras. Han bekräftade att hon hade en tendens att resa sig men bara när man red henne på banan och bara när man pressade henne. Dessutom brukade hon aldrig resa sig riktigt, bara lätta fram. Hans känsla var att det gick i vågor hur stort problemet var, men det försvann aldrig helt och det blev egentligen inte bättre. Däremot var hon snäll i hoppningen. Då protesterade hon aldrig mot jobb.

Jag funderar. Det verkar som om beteendet har förvärrats. Har hon ont? Eller har hon bara satt i system att resa sig för att slippa jobba? Finns det någon som kan få ordning på henne? Jag kan inte. Jag är för feg. För rädd om livet. Jag lämnar tillbaka henne med några goda råd om vad jag hade gjort om hon hade varit min.

25 juli: Ofrivillig vilodag

Vi skulle ridit ut en sväng, brorsdottern och jag, men det blev ingenting med det. Tossan lyckades inte bara ställa sig på, utan även trampa till brorsdotterns ena stortå rejält när vi gjorde iordning hästarna. Tån blev blå och svullen och fick kylas ner. Istället för ridtur släppte vi ihop Tossan och ponnyn. Det gick jättebra. Ponnyn är en pärla.

24 juli: Riddag igen

Idag har jag gjort min domarpremiär. Jag gick upp i LättA-domarexamen i påskas och idag var det skarpt läge för första gången. Dömde en LA:4 med bara 5 ekipage. Det var väldigt kul och känns som om jag hamnade rätt i poängen och ordningen på resultaten. Nästa helg är det dags igen.

På eftermiddagen var det dags för Tossan. Riddag igen. När jag tog in henne i stallet och band upp henne på gången visade hon tendenser till stressigt beteende som i början. Hon försökte dessutom oupphörligen klia svansroten mot boxväggarna. Så började det regna, samtidigt som lillkillen på gården kom farande förbi utanför. Tossan blev skräckslagen och ville fly. Försökte resa sig där på gången. Det hjälpte inte att klia mankammen, hon var helt blockerad. Jag släppte in henne i en box och gav henne dagens dos örter, utblandat i mat. Hon åt en mun, for runt i boxen, åt en mun till, kliade sig på alla upptänkliga delar av kroppen och for runt igen. Jag hämtade ponnyn för att hon skulle få sällskap. Medan jag tog hand om hans problem (han är också eksemhäst och smörjas dagligen in med Aloe Vera och Skillingarydssalva på svansrot och i mankam och med mjukgörande kräm på nosen som annars blir fnasig och sårig) lugnade Tossan ner sig så mycket så jag kunde ta ut henne på gången, sadla och tränsa. Jag kunde tom ta av grimman för att sedan sätta på tränset. Det har inte fungerat tidigare, jag har fått sätta på tränset utanpå grimman, dela grimman och dra ut den i bitar tidigare.

Väl på banan linade jag en stund. Ett tvärstopp i vänster varv i galoppen men annars prickfritt. Gick riktigt fint med inspänningen också. Uppsittningen börjar fungera väldigt bra, hon reagerade knappt idag. Jag gjorde samma jobb som jag brukar, trav och skritt, fokus på framåt med minimal inverkan. Så bromsade Tossan in, stannade och började protestera genom att lätta fram igen. Även idag i en sväng bort från ingången. Kanske, kanske en reaktion på ett något för kraftigt tygeltag. Jag tryckte försiktigt fram Tossan, travade lite till och saktade sedan av till skritt för att göra övergångar skritt-halt-skritt. Först bara med hjälp av rösten. Hon lyssnar väldigt bra och lyder mina röstkommandon. Så lade jag till sätes- och tygelhjälper för att till sist bara använda säte/tyglar och ingen röst. Tossan lär sig snabbt. Dagens mest positiva var att hon gick mycket mer framåt idag och bromsen från i förrgår var borta.