Två käpphästar

Helgen har, som så ofta, fyllts av hästar och dressyr. Den här gången var jag dock varken ryttare eller domare utan domarsekreterare. Hemmaklubben hade tävlingar med klasser från Lätt A till Intermediär 1B. Så många fantastiskt fina hästar och trevliga uppvisningar. De ekipage jag såg visa upp sina färdigheter i de svåraste klasserna var ett urval av det näst bästa Sverige har att erbjuda i dressyrväg. De som ligger snäppet under den absoluta eliten. De ska vara erkänt duktiga och ha massor av erfarenhet och tävlingsvana. De flesta ska ha varit inne på en dressyrbana så många gånger så de inte kan räkna dem alla. Då kan man ställa krav. Krav på detaljnivå. Att det grundläggande är på plats ser jag som en självklarhet.

Så är det inte. Jag blev grymt besviken för det jag såg hos alldeles för många var just grundläggande brister. Brister i form och lösgjordhet. Brister i ryttarnas sitsar och inverkan. Genomgående sitter ryttarna och drar eller nappar sina hästar i munnen istället för att få till formen genom aktivering av bakbenen. En häst som verkligen går på tygeln, som verkligen är lösgjord och visar genomsläpplighet (direkt översättning av det mycket beskrivande tyska ordet "durchlässigkeit") lägger sig mjukt i handen och blir lätt, lätt att rida.

Det jag såg går hand i hand med det jag känt när jag ridit andras -välutbildade- hästar på senaste tiden. Det börjar redan när jag kortar tyglarna i skritt. Ofelbart drar hästen då genast åt sig tyglarna. När jag sedan börjar trava knycker hästen snällt på nacken men munnen är ganska stum. Antingen har jag ingenting alls i handen eller för mycket och bakbenen hänger inte helt ihop med resten av hästen. Det krävs oftast inte så mycket för att jag ska få hästen dit jag vill, lätt och mjuk i munnen med ett litet stöd och uppmärksam på sätes- och skänkelhjälper, men den är inte där från början.

Något annant jag noterat är rent slarv. Slarv med detaljer. Slarv med var man lägger rörelserna. Ska galoppombytet vara vid C så ska det också ske vid C. I halterna ska hästarna stå med bibehållen form och framåtbjudning. Jag har alltid krävt av mina hästar att de ska ställa upp korrekt och stå med eftergift även i den där sista halten innan jag hoppar av. Aldrig slarva med det. Men så agerade de aldrig periskop vid halt-hälsning på tävlingsbanan heller.

Min käpphäst nr 1: Hästen ska bära dig, inte tvärtom.

Min käpphäst nr 2: Det är de små detaljerna som gör skillnaden.