Två käpphästar

Helgen har, som så ofta, fyllts av hästar och dressyr. Den här gången var jag dock varken ryttare eller domare utan domarsekreterare. Hemmaklubben hade tävlingar med klasser från Lätt A till Intermediär 1B. Så många fantastiskt fina hästar och trevliga uppvisningar. De ekipage jag såg visa upp sina färdigheter i de svåraste klasserna var ett urval av det näst bästa Sverige har att erbjuda i dressyrväg. De som ligger snäppet under den absoluta eliten. De ska vara erkänt duktiga och ha massor av erfarenhet och tävlingsvana. De flesta ska ha varit inne på en dressyrbana så många gånger så de inte kan räkna dem alla. Då kan man ställa krav. Krav på detaljnivå. Att det grundläggande är på plats ser jag som en självklarhet.

Så är det inte. Jag blev grymt besviken för det jag såg hos alldeles för många var just grundläggande brister. Brister i form och lösgjordhet. Brister i ryttarnas sitsar och inverkan. Genomgående sitter ryttarna och drar eller nappar sina hästar i munnen istället för att få till formen genom aktivering av bakbenen. En häst som verkligen går på tygeln, som verkligen är lösgjord och visar genomsläpplighet (direkt översättning av det mycket beskrivande tyska ordet "durchlässigkeit") lägger sig mjukt i handen och blir lätt, lätt att rida.

Det jag såg går hand i hand med det jag känt när jag ridit andras -välutbildade- hästar på senaste tiden. Det börjar redan när jag kortar tyglarna i skritt. Ofelbart drar hästen då genast åt sig tyglarna. När jag sedan börjar trava knycker hästen snällt på nacken men munnen är ganska stum. Antingen har jag ingenting alls i handen eller för mycket och bakbenen hänger inte helt ihop med resten av hästen. Det krävs oftast inte så mycket för att jag ska få hästen dit jag vill, lätt och mjuk i munnen med ett litet stöd och uppmärksam på sätes- och skänkelhjälper, men den är inte där från början.

Något annant jag noterat är rent slarv. Slarv med detaljer. Slarv med var man lägger rörelserna. Ska galoppombytet vara vid C så ska det också ske vid C. I halterna ska hästarna stå med bibehållen form och framåtbjudning. Jag har alltid krävt av mina hästar att de ska ställa upp korrekt och stå med eftergift även i den där sista halten innan jag hoppar av. Aldrig slarva med det. Men så agerade de aldrig periskop vid halt-hälsning på tävlingsbanan heller.

Min käpphäst nr 1: Hästen ska bära dig, inte tvärtom.

Min käpphäst nr 2: Det är de små detaljerna som gör skillnaden.

Förberedelsen är nyckeln

Tossan är hemma hos sig. Enligt uppgift går hon och trånar efter sin mammas föl. De går i hagen på andra sidan vägen. Försvinner de ur sikte så gnäggar Tossan uppgivet. Hon vill nog bli mamma. Tror hon hade blivit en toppenmamma men man ska inte avla på en häst med sådan allergi som hon har. Tyvärr.

Mitt hästliv begränsar sig till diverse domaruppdrag eftersom den nya häst jag började hjälpa till med visade sig vara halt. Jättetråkigt, för hästen och hästens ägare framförallt. Jag har varit iväg och dömt ponnydressyr två gånger senaste veckorna. Jag är jätteimponerad av barnen som lyckas lotsa sina envisa små hästkompisar så fint, jätteimponerad av deras fokus och vilja. Men så ser jag vissa punkter där det brister nästan rakt igenom. Ryggningar är en sådan. Det är ytterst sällan man ser en riktigt bra ryggning. De blir sega eller hastiga, hästarna kryper antingen ihop eller går mot hand (det gör förresten de flesta hästar redan i halterna). Varför? Kan det vara så att man bara tränar ryggning någon dag före tävling? Att ryggningen inte är ett normalt vardagsinslag i ridningen? Dumt egentligen, för det är en rörelse som kan läggas in överallt, både på banan och ute i naturen, och som dessutom gör hästen mer uppmärksam för ryttarens hjälper.

Nästa brist är skänkelvikningar. 99% slänger in sin häst/ponny på diagonalen, helt utan förberedelse, och hoppas att skänkelvikningen ska flyta. Det gör den inte. Skänkelvikningen börjar i hörnet. Stäm av, gör hästen uppmärksam, forma och ställ. Vänd sedan in på diagonalen, ställ om, flytta åt sidan. Förutom att öka sannolikheten för en bra skänkelvikning så har man också plockat poäng i just förberedelsen och inledningen. En 7:a istället för en 6:a? Eller kanske tom en 8:a?

Tossans dagbok blir I huvudet på dressyrtanten

Tossans ringorm är botad, hon ska hem till sitt till veckan. Genomgång väntar och efter det vet jag inte vad som händer med henne. Den som lever får se.

Jag rider en något tryggare häst några dagar i veckan istället. En äkta dressyrvalack, brun, stor, snäll och ängslig utbildad upp till men inte startat i MsvB. Det är väldigt kul att få rida skolor och göra byten igen. Det var längesedan... Typ 15 år. Snällmans matte är, precis som jag, nyfärdig Lättklassdomare i dressyr.

Samtidigt är jag ute och dömer en del. Igår var det ponnydressyr. Ponnypremiär för min del faktiskt. Jag tycker det är fantastiskt kul att döma men samtidigt krävande. Full koncentration på ekipaget, bara någon sekund för att bestämma vilket poäng rörelsen ska ge. Vara rättvis och positiv. Varje gång jag dömt tycker jag att jag varit väldigt snäll. Att jag hellre friat än fällt. Och varje gång jag tittar på resultatprocenten blir jag nedstämd för det ligger så lågt. Jag måste bli ännu mer positiv, godkänna mer, ge överpoäng oftare. Så säger en röst: Men i en Lätt A, inte kan du godkänna en rörelse där varken takt eller form finns? Det är ju det grundläggande i bedömningen. Nej, jag kan inte godkänna en rörelse utan takt och form, men jag kan sätta 7:or istället för 6:or där takt och form finns. Det kan jag.

28 augusti: Snart slut

Jag har inte suttit på Tossan sedan den där uteritten. Jag är inte tillräckligt dödslängtande för att ägna mig åt den typen av äventyr som hon bjuder på. Men hon har inte åkt hem heller. Hon fick nämligen ringorm. Istället har vi jobbat från marken, longerat, tömkört, promenerat och där är Tossan en pärla. Det får mig att tro att något gör ont när hon har ryttare på ryggen. Jag pratade med ägaren ganska snabbt efter uteritten och Tossan ska på total genomgång inom kort för att få bekräftat att hon är helt frisk, alt. att något är fel.

Jag hoppas man kommer tillrätta med problemet, att Tossan en dag går att rida utan att protestera så vilt, för hon är en så fin häst. Vacker som en solig dag i maj, social och nyfiken, vänlig och godhjärtad, varken ranghög eller ranglåg, positiv till arbete från marken, vaken, uppmärksam, försiktig och ändå modig. Hon har tagit en bit av mitt hjärta och jag hoppas så att hon hamnar rätt i livet för det är hon värd, Tossaliten.

26 juli: Uteritt

För första gången hoppade jag upp utan att ha linat först, för första gången dags för uteritt. Ponnyn och stallets dressyrnestor sällskapade. Det började helt OK. Så skulle vi passera en fårhage. Otäcka varelser, säkert från någon fientligt inställd planet, tyckte Tossan och blåste upp sig. Hon lugnade sig dock så snart vi passerat. Golfare var också lite farliga, men inte lika farliga som får. Men så spände hon omotiverat till, höjde nacken och reste sig. Rejält. Jag tappade ena stigbygeln men lyckades dra ner/runt henne och fortsatte. Samma sak hände ytterligare två gånger och däremellan hade hon spänt till och försökt resa sig minst lika många gånger. Andra gången knockade hon min haka och käklederna fick sig en körare, tredje gången var det näsans och läppens tur. Då hoppade jag av. Hade inte lust att riskera mig själv längre. Jag gick hem med hästen. Väl hemma satt jag upp igen och red några varv på gårdsplanen. Det gick bra.

Ikväll ringde jag den proffsryttare Tossan varit på tillridning hos i höstas och våras. Han bekräftade att hon hade en tendens att resa sig men bara när man red henne på banan och bara när man pressade henne. Dessutom brukade hon aldrig resa sig riktigt, bara lätta fram. Hans känsla var att det gick i vågor hur stort problemet var, men det försvann aldrig helt och det blev egentligen inte bättre. Däremot var hon snäll i hoppningen. Då protesterade hon aldrig mot jobb.

Jag funderar. Det verkar som om beteendet har förvärrats. Har hon ont? Eller har hon bara satt i system att resa sig för att slippa jobba? Finns det någon som kan få ordning på henne? Jag kan inte. Jag är för feg. För rädd om livet. Jag lämnar tillbaka henne med några goda råd om vad jag hade gjort om hon hade varit min.

25 juli: Ofrivillig vilodag

Vi skulle ridit ut en sväng, brorsdottern och jag, men det blev ingenting med det. Tossan lyckades inte bara ställa sig på, utan även trampa till brorsdotterns ena stortå rejält när vi gjorde iordning hästarna. Tån blev blå och svullen och fick kylas ner. Istället för ridtur släppte vi ihop Tossan och ponnyn. Det gick jättebra. Ponnyn är en pärla.

24 juli: Riddag igen

Idag har jag gjort min domarpremiär. Jag gick upp i LättA-domarexamen i påskas och idag var det skarpt läge för första gången. Dömde en LA:4 med bara 5 ekipage. Det var väldigt kul och känns som om jag hamnade rätt i poängen och ordningen på resultaten. Nästa helg är det dags igen.

På eftermiddagen var det dags för Tossan. Riddag igen. När jag tog in henne i stallet och band upp henne på gången visade hon tendenser till stressigt beteende som i början. Hon försökte dessutom oupphörligen klia svansroten mot boxväggarna. Så började det regna, samtidigt som lillkillen på gården kom farande förbi utanför. Tossan blev skräckslagen och ville fly. Försökte resa sig där på gången. Det hjälpte inte att klia mankammen, hon var helt blockerad. Jag släppte in henne i en box och gav henne dagens dos örter, utblandat i mat. Hon åt en mun, for runt i boxen, åt en mun till, kliade sig på alla upptänkliga delar av kroppen och for runt igen. Jag hämtade ponnyn för att hon skulle få sällskap. Medan jag tog hand om hans problem (han är också eksemhäst och smörjas dagligen in med Aloe Vera och Skillingarydssalva på svansrot och i mankam och med mjukgörande kräm på nosen som annars blir fnasig och sårig) lugnade Tossan ner sig så mycket så jag kunde ta ut henne på gången, sadla och tränsa. Jag kunde tom ta av grimman för att sedan sätta på tränset. Det har inte fungerat tidigare, jag har fått sätta på tränset utanpå grimman, dela grimman och dra ut den i bitar tidigare.

Väl på banan linade jag en stund. Ett tvärstopp i vänster varv i galoppen men annars prickfritt. Gick riktigt fint med inspänningen också. Uppsittningen börjar fungera väldigt bra, hon reagerade knappt idag. Jag gjorde samma jobb som jag brukar, trav och skritt, fokus på framåt med minimal inverkan. Så bromsade Tossan in, stannade och började protestera genom att lätta fram igen. Även idag i en sväng bort från ingången. Kanske, kanske en reaktion på ett något för kraftigt tygeltag. Jag tryckte försiktigt fram Tossan, travade lite till och saktade sedan av till skritt för att göra övergångar skritt-halt-skritt. Först bara med hjälp av rösten. Hon lyssnar väldigt bra och lyder mina röstkommandon. Så lade jag till sätes- och tygelhjälper för att till sist bara använda säte/tyglar och ingen röst. Tossan lär sig snabbt. Dagens mest positiva var att hon gick mycket mer framåt idag och bromsen från i förrgår var borta.

23 juli: Hagmat

Vilodag igen. Jag var i stallet och tittade till Tossan och gav henne dagens dos nyttigheter blandat med betfor och müsli. Mumsfilibabba säger Tossan. Däremot varken gnäggade eller kom hon till mig när jag kom ut i hagen. Jag blir lätt neurotisk och tänker att "nu tycker hon inte om mig längre". Måste påminna mig om att hästar är enkla varelser och mellan Tossan och mig fanns en ganska vattensjuk bit av hagen. Hon vill helt enkelt inte blöta ner tassarna, Tossan.

22 juli: Nej, jag ljuger inte

-Du ljuger, sa brorsdottern. Jag tror inte på att du rider Tossan för du gör det alltid när jag inte är med. Bäst att hon fick se mig i sadeln då. Efter de obligatoriska varven på lina (undrar om de verkligen behövs, Tossan är alltid lugn och avspänd från första steget nu) så gjorde jag som tidigare. Stol-klia-hoppa upp. Allt gick bra. Hon spänner till något precis när jag sätter mig i sadeln men slappnar snabbt av.

Jag växlade mellan skritt och trav på stora, lätt böjda spår. Tossan gick i riktigt fin form, tog bitvis bra stöd på bettet och gick att forma något i innersidorna. Nästa steg är att få henne att bjuda mer framåt, en balansgång då jag samtidigt vill inverka minimalt. Jag red i nästan 15 minuter och Tossan blev trött så när vi kom ner till ingången ville hon inte längre. Hon ville hem till stallet. Hon stannade och vände. När jag bad henne vända tillbaka lättade hon fram. Inte mycket men tillräckligt för att vara lite obehagligt. Men jag fick ner henne på marken och framåt ganska lätt, travade ytterligare en bit, saktade av och satt av. Lugnt och sakta var ledorden. Måste påminna mig om dem ofta.

21 juli: Regn

Ibland vill vädret och jag inte samma sak. Jag vill jobba Tossan på banan. Vädret vill inte att vi ska jobba. Jag bryr mig inte om vädret utan tar med Tossan till banan ändå och börjar lina. Tossan är förvånansvärt snäll med tanke på att regnet står som spön i backen. Hon vill gärna stanna och backa upp rumpan mot regnet men när jag smackar fortsätter hon trava. Det går inte ihop med en häst som "inte vill jobba". Nåja, det där lär ge sig så småningom. I vilket fall fick även jag se mig besegrad av vädret och gav upp. Ingen idé att försöka komma upp på hästen under de förhållandena. Jag ledde henne tillbaka till stallet. Fast där var Anna, stallägaren, så jag kom upp ändå. Utanför stallet är en stor yta under tak och där satt jag upp, skrittade två varv på gårdsplanen och hoppade av. Hon fick iallafall ryttare på ryggen några minuter, Tossagumman.

20 juli: 2:1-schema

Jag tror nyckeln till framgång med Tossan är att ta det lungt. Att inte stressa henne eller pressa henne mer än att hon själv inte märker att hon blir pressad. Tänja en millimeter i taget. Alltid fokusera på att hon ska ha en positiv upplevelse. Därför har jag infört 2:1-schema. Vi jobbar 2 dagar, vilar 1. Den 20 juli var första vilodagen. Men något nytt introducerades -örtdieten. Bort med b-vitaminerna som påstås göra blodet äckligt för flygfän. In med kamomill, nässlor och Aloe Vera. Komomill har viss antihistamineffekt och är lungande för huden, Aloe Vera är antiinflammatoriskt och nässlorna är bra för nästan allt. Urnyttiga liksom. Och ingår i det tillskott som heter ItchFree som ska ges till eksemhästar. Jag valde att köpa rena torkade örter. Hoppas, hoppas att det hjälper.

19 juli: Upp igen

En annan Anna var tillfrågad att komma och agera hållare idag. Tid var avtalad men jag hade glömt min mobil hemma och armbandsur har jag inte använt på flera år. Jag visste ungefärligt vad klockan var, gjorde iordning Tossan och tog ner henne till banan. Efter att ha longerat en stund tyckte jag det var dags att sitta upp men ingen hjälp syntes till. Stallägarens man stod på en stege lutad mot ett hus men inte heller han hade koll på tiden. Han undrade däremot om han kanske kunde assistera? Nja, sa jag, kan du hålla en häst som vägrar stå stilla? Har bara sandaler på fötterna, svarade han. Då ska du INTE hjälpa mig, avgjorde jag. Tossans skodda hovar kan hamna varsomhelst. Men jag var trött på att vänta (hade ju säkert väntat 3-4 minuter!) och drog fram stolen, kliade manken och satt upp. Utan hållare. När annan Anna kom travade jag runt på Tossan som om vi aldrig gjort annat. Anna tittade förvånat på oss men tyckte också att det såg bra ut. Framförallt var Tossan väldigt uppmärksam på mig. Däremot är bettet (som var för kort för ponnyn) för långt för Tossan och min gamla dressyrsadel ligger sådär på henne. Måste fixa det.

18 juli: Uppe utan problem

Anna, stallägaren, hörde talas om mitt misslyckade uppsittningsförsök och erbjöd sig hjälpa till och hålla Tossan. Jag linade först. Tossan travade snällt. Så bad jag om galopp. Tvärbroms. Anna var redan på banan och jagade på henne framåt samtidigt som jag höll i. -Typiska unghästfasoner, sa hon. Efter tre jakter med bajsplockaren i högsta hugg galopperade Tossan hur bra som helst på en cirkel runt mig. Hon visade sig dessutom ha en riktigt trevlig galopp. Det har varit svårt att bedöma hennes gångarter tidigare. När jag provred henne var hon spänd som en fiolsträng och när hon sedan kom till mig första gången var hon halt.

Så blev det dags för uppsittning. Anna höll i, jag ställde fram den gamla trädgårdsstolen som tjänar dubbelt som instruktörsstol/uppsittningshjälpmedel, jag kliade Tossan på manken (fungerar nästan som hypnos, så gott så man bara dånar tycker Tossan) och satt upp. Inte mista lilla protest. Jag skrittade en bit, och började trava under lättridning. Noga med att inte inverka för mycket. Bara sitta stilla med mjuk hand. Efter några varv sökte faktiskt Tossan stöd på bettet och visade vilja att gå i form. Hela tiden kliade jag henne på manken då och då. Anna frågade om jag tänkte galoppera idag? Nähej! svarade jag. OK, sa Anna, då tycker jag du sitter av och sitter upp igen. Bara för att vänja henne. Från marken den här gången. Sagt och gjort (Anna är min första tränare och respekten sitter i, trots att det var längesedan. Jag var 10, Anna 14.), jag kliade manke och satt upp. Från marken. Det gick finfint det med. Red tillbaka till stallet och satt av där. Så nöjd med Tossan! Så nöjd med mig själv! Så bra att Anna finns och pressar mig!

17 juli: Misslyckat försök

I söndags tyckte jag det var dags att ta steget från marken upp på Tossans rygg. Hon hade inte haft någon ryttare på sig sedan jag provred i maj så det var lite nervöst (och här har jag en bekännelse att göra: Jag är en stor fegis och har ingen som helst lust att åka i backen.). Jag började med att longera. Det gick bra och jag bestämde mig för att sitta upp. Det gick mindre bra. Tossan ville inte alls samarbeta. Hon bara lättade med frambenen och vägrade stå stilla. Till slut hade hon iallafall alla fyra benen i marken när jag tyngde i vänster stigläder. Jag nöjde mig med det men lite misslyckat var det allt.

12-17 juli: Longering

Jag har bestämt mig för en sak när det gäller Tossan. Vi ska ta det lugnt. Jag vet inte vad hon varit med om tidigare, bara att det uppenbarligen inte var positivt. Från och med nu måste allt jobb vara positivt. Första veckan longerade jag henne nästan dagligen. För att lära känna henne och för att hon skulle lära känna mig, känna igen min röst. Första dagen var väl inte så lyckad. Först gav hon sig av som en propp och några kommandon om att sakta av eller göra halt lyssnade hon inte alls på. Så helt plötsligt vände hon ut rumpan och tvärstannade. När jag gick emot henne slängde hon upp huvudet och gjorde sig beredd på att få bannor. Jag gav inga. Manade bara på framåt. Fortsatte likadant dagen efter. Det gick bättre och bättre men märkte också att Tossan var lugn när vi började och blev allt mer stressad och på tårna ju längre vi höll på, trots att situationen inte borde stressa henne. Hon fick bara beröm när hon gjorde rätt. Varför reagerade hon på det viset?

Jag tror jag hittat svaret. Inne i stallet, på gången. Tossan flaxade runt och kunde inte stå stilla. Försökte hela tiden klia svansen. Hon har problem med sommareksem, det visste jag, men var det kanske värre än uppfödaren trott? Kunde det vara en allergi med klåda så svår så hästen nästan kröp ur sitt eget skinn? En klåda som blev värre när hon blev varm? Efter den insikten började jag klia henne så snart hon blev orolig. På svansroten. På manken. Och Tossan blev helt lugn. Stod stilla och bara njöt. Jag utnyttjade det på banan med. Behövdes inget godis för att berömma. Jag behövde bara klia manken.

Efter några dagar verkade Tossan ha funnit sig tillrätta. Hon är inte alls så tossig längre. Det går alldeles utmärkt att leda henne utan kedja (den var nödvändig första turen hon var hos mig) och hon verkar mycket mer harmonisk. Longeringen går bättre och bättre, inga tvärbromsningar alls senaste dagarna. Jag börjar tycka riktigt mycket om henne. Dessutom är det svårt att inte falla pladask för en häst som svarar med en högljudd gnäggning och kommer galopperandes varje gång man kommer ut till hagen för att hämta henne.

Hoppetossan aka Tossan aka Sedna

Tossan heter egentligen Sedna. Vad jag vet har hon aldrig kallats något annat i sitt 7-åriga liv. Det var först förra veckan, när hon flyttade till Linneskogen och jag fick hand om henne som hon blev Hoppetossan/Tossan. Dels för att Sedna (med långt e) är ganska jobbigt att säga, dels för att hon presenterades som hopphäst första gången jag hörde talas om henne. Själv är jag dressyrryttare till 100%. Förstår inte vitsen med hinder. Skulle inte styra mot någonting över 60 cm ens under pistolhot.

Men nu var det Tossan som skulle presenteras. Hon är alltså 7 år, svenskt halvblod e. L'Acteur-Landlord, ca 165 cm hög och mörk skimmel. Vid 7 års ålder borde hon ha blekts av mycket mer än hon gjort och den mörkbruna kroppen i kombination med det ljusare huvudet, benen och ljusgrå manen och svansen ger henne en annorlunda och vacker färg. Hon är på det hela taget en väldigt söt häst, vackert huvud, väl ansatt hals, rund och fin bak.

Hittills har Tossan inte gjort så mycket. Blev inriden som 3-åring av en erkänt duktig unghästryttare och har sedan varit på tillridning hos en annan proffsryttare, senast tidigt i våras. Det verkar inte ha gått så bra. Domen löd: Tycker inte om att jobba. Jag träffade henne första gången i maj. Då sökte uppfödaren någon som kunde rida henne. Ge henne en sista chans. Jag provred och tyckte det verkade vara en outbildad, känslig men trevlig fröken så i början av juni anlände hon till Linneskogen.Visade sig vara heltossig. Gjorde verkligen skäl för smeknamnet. Kunde inte stå stilla i gången en sekund, ryckte och drog, agerade ångvält när man skulle leda henne. Puh! Jag undrade vad jag givit mig in på. Dessutom visade hon sig vara halt. Vi misstänkte snabbt hovböld och när hon några dagar senare gick på tå med höger bak åkte vi in akut till Djursjukhuset. Där konstaterades just hovböld, den tömdes och Tossan fick gips och åkte hem till uppfödaren igen. Bölden var så omfattande så hon fick stå med gips i tre veckor och först förra tisdagen kom hon tillbaka till mig. Fortfarande lätt tossig men nyskodd och ohalt.