22 juli: Nej, jag ljuger inte

-Du ljuger, sa brorsdottern. Jag tror inte på att du rider Tossan för du gör det alltid när jag inte är med. Bäst att hon fick se mig i sadeln då. Efter de obligatoriska varven på lina (undrar om de verkligen behövs, Tossan är alltid lugn och avspänd från första steget nu) så gjorde jag som tidigare. Stol-klia-hoppa upp. Allt gick bra. Hon spänner till något precis när jag sätter mig i sadeln men slappnar snabbt av.

Jag växlade mellan skritt och trav på stora, lätt böjda spår. Tossan gick i riktigt fin form, tog bitvis bra stöd på bettet och gick att forma något i innersidorna. Nästa steg är att få henne att bjuda mer framåt, en balansgång då jag samtidigt vill inverka minimalt. Jag red i nästan 15 minuter och Tossan blev trött så när vi kom ner till ingången ville hon inte längre. Hon ville hem till stallet. Hon stannade och vände. När jag bad henne vända tillbaka lättade hon fram. Inte mycket men tillräckligt för att vara lite obehagligt. Men jag fick ner henne på marken och framåt ganska lätt, travade ytterligare en bit, saktade av och satt av. Lugnt och sakta var ledorden. Måste påminna mig om dem ofta.