För första gången hoppade jag upp utan att ha linat först, för första gången dags för uteritt. Ponnyn och stallets dressyrnestor sällskapade. Det började helt OK. Så skulle vi passera en fårhage. Otäcka varelser, säkert från någon fientligt inställd planet, tyckte Tossan och blåste upp sig. Hon lugnade sig dock så snart vi passerat. Golfare var också lite farliga, men inte lika farliga som får. Men så spände hon omotiverat till, höjde nacken och reste sig. Rejält. Jag tappade ena stigbygeln men lyckades dra ner/runt henne och fortsatte. Samma sak hände ytterligare två gånger och däremellan hade hon spänt till och försökt resa sig minst lika många gånger. Andra gången knockade hon min haka och käklederna fick sig en körare, tredje gången var det näsans och läppens tur. Då hoppade jag av. Hade inte lust att riskera mig själv längre. Jag gick hem med hästen. Väl hemma satt jag upp igen och red några varv på gårdsplanen. Det gick bra.
Ikväll ringde jag den proffsryttare Tossan varit på tillridning hos i höstas och våras. Han bekräftade att hon hade en tendens att resa sig men bara när man red henne på banan och bara när man pressade henne. Dessutom brukade hon aldrig resa sig riktigt, bara lätta fram. Hans känsla var att det gick i vågor hur stort problemet var, men det försvann aldrig helt och det blev egentligen inte bättre. Däremot var hon snäll i hoppningen. Då protesterade hon aldrig mot jobb.
Jag funderar. Det verkar som om beteendet har förvärrats. Har hon ont? Eller har hon bara satt i system att resa sig för att slippa jobba? Finns det någon som kan få ordning på henne? Jag kan inte. Jag är för feg. För rädd om livet. Jag lämnar tillbaka henne med några goda råd om vad jag hade gjort om hon hade varit min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar